Hujedamej vilken morgon
yes i am!
denna morgon.
uppgång vid typ 06.55, åkte till alingsås vid ca 7.25 för att besiktiga bilen.
halleluja den gick igenom, bara två anmärkningar, varav jag visste om både och är fixat ungefär lika snabbt som man tar upp en lur.
den ena, spolarvätskan "ur funktion" eller som han sa, "kan vara att det bara är slut på vatten", vilket det var för den tog slut igår och jag hade glömt bort att fylla på när jag kom hem, men det löste jag när jag kom hem idag istället. en avklarad, den andra måste jag ringa till ägaren om.. men det är ju inte så svårt..
eller?
nepp det är det icke!
sen har jag diskat, fixat och allt klart och klockan var inte ens halv tio när jag satte mig vid datorn för att ta itu med dagens planeringar.
Vilket inte borde vara världens problem då det egentligen bara är en planering..
sen ska det skickas lite mail och annat smått och gott, men jag tror inte att det är några problem alls så att säga..
jag har kommit på en ny hobby, skriva riktigt långa, (ev roliga, får återkomma om det) kommentarer på andras bloggar, när det passar vill säga.. inte alltid men ibland kan även jag bjuda på det.. typ lägga in en låttet som passar in, eller inte passar in..
ja, jag svamlar, men så blir det när jag inte får sova mina timmar, eller tvingas upp innan klockan är nio, typ...
Det är många gånger då vi känner oss som självsäkra starka kvinnor men samtidigt känner hur vårt inre förgår. Av många olika anledningar. Självständig men sårbar. Självständig men i behov av andras närhet. Och inte minst av Guds. Barn i sin pappas famn.
Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tagit slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent
Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död
Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett
För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent
Mikael Wiehe - flickan och kråkan?
eller med vem du kan ha tänkt på..
mm, det är så ibland.
men ja...
yes. fast jag lyssnar på den med sofia karlsson. gillar den.
Sofia Karlssons version av flickan och kråkan är fantastisk.
And I'm back i bloggvärlden. Så du är välkommen med långa bloggkommentarer :D
