Dikter
Jag är inte en person som läser dikter. Verkligen inte.
Men nu är det så att det bestämdes åt mig att jag ska läsa dikter på en dagledigsaml.
Så då är det bara att leta reda på några.
Några som jag gillar är:
Om jag är den av oss som först får gå,
låt inte sorgen länge skymma himlen.
Sörj med måtta och var tapper
allt är ändrat, ändå är du inte ensam.
Precis som döden är en del av livet
lever de som dött i dem som lever.
Alla rikedomar som vi fått på resan,
allt vi delat, allt det okända vi utforskat,
den närhet som vi ständigt lagrat,
allt det där som lockade till skratt och gråt,
glädjen att se snön belyst av solen, eller vårens första tecken,
blickens, kroppens tysta språk,
vetskapen,
allt givande och tagande,
de är eterneller i sin blomning,
träd som varken murknar eller faller,
men inte sten,
för ingen sten kan klara vind och regn,
ingen bergstopp undgå vittringen till sand.
Det vi är, det är vi,
det vi hade har vi kvar.
Det gångna lever i ett evigt nu.
Så när du går i skogen där vi gick tillsammans
och söker min skugga intill dikeskanten,
eller vilar på vår kulles krön för att blicka över trakten
och kanske ser något särskilt och söker mig med handen,
känner sorgen komma krypande när jag är borta,
stanna då, stå stilla.
Blunda.
Andas.
Lyssna efter mina fotsteg i ditt hjärta.
Jag finns här än, jag lever inom dig.
(ur Eldfångaren som Nicholas Evans har skrivit)
och
Jag är fin,
För du har skapat mig
Jag är dyrbar
För du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon
En ädelsten i din hand
Därför kan det kvitta
Om någon säger
Att jag är värdelös
Och dum
In i mitt hjärta
Viskar du sanningen
Att jag är värd
mer än guld
Jag är din ögonsten
Din hemliga skatt
Du är glad
Att jag finns till
Jag vill tacka dig
Så länge jag lever
Och aldrig glömma
vem jag är.
(som Margareta Melin har skrivit!)
Det får bli de som jag läser...
